Ja, vad ska man säga. Roxen är rätt mesig av sig sammanfattar det bra.
Min knäskada jag har gått och dragit på ett par veckor började hoppa igång, som jag trodde var omöjligt när man bara gick och inte sprang något. Jag tog därför och la mig lite i hopp om att det kunde försvinna så jag kunde köra på efter det. Dock så hjälpte det ej utan jag blev bara kall av mig, hade ju inte tänkt att vila mig något på natten då det kan bli kallt när man inte rör på sig.
Så mina föräldrar kom och hämtade mig vid 4 tiden på morgonen.
Känner mig besviken, sur och värdelös.
Har aldrig avbrytit något innan, och de säger ju att har man väl gjort det en gång blir det bara lättare och lättare... får väl se vilken framtid jag har framför mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Nu vet jag att du har lite förstånd kvar.
Jag tycker du är otrolig iallafall.
Kram Mia
Så synd! Men vi vet ju att du hade klarat av det om det inte vore för skadan! :) Vi hejar på nästa gång du ger det ett försök! Och som tidigare sagt, fast tvärtom, du e ju inte klok som ens kom på tanken ;) Kram
Det Du gjort är en stor bedrift, skillnaden är att Du har mycket större mål än många andra och det är inget fel i det utan bara utmanande.Att efter "bara" 9 mil (vilket bara det är en stort äventyr för de flesta av oss) avbryta sitt äventyr tyder bara på stor klokskap. Och vi hoppas att en gammal skada inte ska sätta stopp för kommande äventyr utan att vi får heja på dig i fortsatta projekt/ pappa och mamma
Only those who dare to fail greatly can ever achieve greatly.
Skicka en kommentar